- tillbaka

Länk till uppsatsen: Skulle tv-spel kunna vara finkultur?

Jag älskar att läsa böcker, och jag älskar att spela tv-spel. När jag berättar det första för folk, reagerar de ofta med ett i varierande grad milt intresse - vilka favoritböcker/författare har du? vilken genre föredrar du? har du läst länge? mycket? Och så vidare. Det brukar glida in i ett samtal om litteratur i stort, det brukar börja handla om vad som är bra och vad som är dåligt. Vissa brukar tycka det är lite genant att erkänna att de läser alla de där populärlitterära deckarböckerna, eller kanske den där chicklitboken som okej, den kanske inte var så djup, men det var ändå bra underhållning! Naturligtvis är det okej! Det kulturella kapitalet kanske inte skjuter i höjden, men du blir inte en värdelös människa bara för att du råkar tycka om att lustläsa sådant som inte är absoluta kulmen av mänskligt kreativt och filosofiskt skapande - jag förstår!

När jag däremot berättar för någon om min kärlek till tv-spel, möts jag snarare av höjda ögonbryn, tveksamma fnysningar och frågor i stil med, är inte det till för barn? Slutade man inte med det typ samtidigt som man kom ur målbrottet? Jag har också fått underliga frågor i stil med, "Låter din flickvän dig spela tv-spel?" - vad nu hon skulle ha för bestämmanderätt angående det, och "Är inte det ett sjukt slöseri med tid?" Naturligtvis finns det folk förutom jag som är positivt inställda till tv-spel, även i min egen närhet. Bara inte på samma universella nivå som det finns de som är intresserade av (eller åtminstone förstår "värdet" i) litteratur.

Det här var den huvudsakliga inkörsporten till mitt uppsatsämne. Att tv-spel är något som man ska smyga med, om man inte vill vara en tönt, och att litteratur är något man gärna ska stoltsera med, är nästan en allmängiltig självklarhet i vardagslivet. Ser det ut så i media också - och kan det rentav vara på grund av media som bilden av de båda kulturyttringarna är så skev?

Naturligtvis blev jag tvungen att avgränsa sökfältet en aning. "Media" är ju ändå ganska stort. Så jag bestämde mig för dagspress, och jag bestämde mig för Dagens Nyheter (DN) och Aftonbladet (AB). Mitt syfte blev att:

• Vilket utrymme de båda uttrycksformerna får
• Vilka teman och aktörer som behandlas
• Hur dessa framställs (fokus, värderingar, ordval etc.), samt
• Vilka övergripande diskurser eller perspektiv som framträder.

Så, vad kom jag då fram till? Allt står väldigt utförligt beskrivet i uppsatsen, men jag kan lyfta fram några av de tydligaste punkterna här. Först och främst så är skillnaden i utrymme som de båda konstformerna får nästan oändligt stor. Under min sökperiod, som var på 61 dagar (hela oktober och november 2010), fick jag i DN exempelvis 29 träffar på tv-spel i min sökning, medan jag fick 937 träffar om litteratur. En skillnad på 908 träffar.

Jag kom också fram till att det skrivs helt olika om de båda uttryckssätten: tv-spel är (mer eller mindre hjärndöd) underhållning, medan litteratur nästan är magiskt, så viktigt och vackert det är. De som skriver om litteratur, har en djup kunskap om ämnet (och visar gärna upp den kunskapen så fort och så ofta de får chansen). De som behandlar tv-spel har knappt ens en grundläggande kunskap om vad tv-spel ens är för något.

Det här är några av de saker jag fann i min undersökning. Jag rekommenderar dig naturligtvis att läsa den. Jag själv tycker ämnet är intressant, och min högst partiska inställning till uppsatsen i sin helhet, är att det är väldigt intressant och välskrivet. Eftersom det inte finns någon här som säger annorlunda, är detta en allmängiltig sanning.

För er som inte känner att ni har ett jättestort intresse av Pierre Bourdieus teorier om fält, kapital och habitus, eller som inte är galet insnöade på diskursbegreppet och så vidare, kan jag berätta att själva analysen börjar på sida 23. Resultat- och diskussionskapitlet börjar på sida 45.

Här är ytterligare en länk till uppsatsen: Skulle tv-spel kunna vara finkultur?